Med sina svårforcerade branta berg och kuperade natur ansågs Södermalm länge vara en ö utanför det ”riktiga” Stockholm. Det dröjde till nittonhundratalet innan den började omformas och få bättre tillgänglighet och därmed integreras med övriga staden.
Stigberget var obeboeligt så länge galgbacken låg där och det var först när denna flyttades till Skanstull som berget började befolkas. De stugor som då byggdes blev dessvärre inte långlivade, de slukades i den stora branden 1723 som ödelade det mesta i Katarina församling.
Teater Dur & Molls hus är ett av de första som uppfördes på Stigberget efter branden. Timmerman Andersson köpte den nedbrunna tomten av en slaktare och timrade sig en stuga; ”en byggning vid gatan, tvenne rum, torvtak. In på gården en bagarstuga med kammare, torvtak. Husägare, hustru, tre barn, tre pigor, bo vid gatan. Hustrun hålla sylteri (dvs charkuteri)”.
Under sjuttonhundratalet växte sjöfarten så det knakade, Göteborg är känt för sitt Ostindiska Kompani och sanslöst stora vinster. Även i Stockholm fanns folk som blev förmögna på sjöhandel, de utgjordes av den sk. Skeppsbroadeln i Gamla Stan. En som troligen gjort sig en rejäl förtjänst var kofferdikapten Stille. 1745 köper han upp tre tomter på Stigberget, däribland stugan med torvtak (nuv. teatern). Området är inte fashionabelt vid denna tid, men han slår ändå på stort. Timmerstugan får stå kvar, men på tomten bredvid byggs ett för tiden anmärkningsvärt påkostat stenhus. Det tar närmare fem år, då har bottenvåningen fått fem rum, en trappa upp sex rum, samt fyra på vinden. Stille med familj flyttar in på bottenvåningen och resterande lägenheter hyrs ut till ”bättre” folk. Värderingshandlingarna talar om stenlistade salsgolv, huggen stenomfattning runt salsspisarna, högklassiga bröstpaneler, stucktak och vävspända tak, och dekorerade kakelugnar. Dessutom gårdsbyggnader, bagarstuga, mangelbod samt inte minst en trädgård med lusthus. Alltigenom en inredning och miljö för att locka hyresgäster ur borgarklassen. Kanske bidrog det något till framgången att Stilles hustru öppnat krog No:554 i stugan mot gatan? Törsten var som bekant stor under sjuttonhundratalet. I rummet där Teater Dur & Molls publik nu sitter så fint och städat under föreställningarna, skålades och skrålades det i över femtio år…
Stilles affärsnäsa hade sniffat rätt. Inom kort hyste de sammanslagna fastigheterna närmare fyrtio personer. Och hela Stigberget med omnejd var populärt för sjöfolk, man hade perfekt uppsikt över båttrafiken och det var nära till Södra Varvet i Tegelviken, ett varv som sysselsatte tusentals människor. Efter kapten Stille vimlar fastighetens historia av kaptener/kaptensänkor/kaptensdöttrar/kaptenssöner/ med olika anknytning och inblandning till huset.
Av alla dessa är det framförallt ”coopverdi capiten” Cornelius Nanning som idag gör sig påmind. Kapten Nanning köpte fastigheten i slutet på sjuttonhundratalet och flyttade hit med sin holländska fru och dotter. När frun avled gifte han raskt om sig med ”kofferdikaptensdotter” Christina Sundmark. Det nya paret Nanning lät göra en omfattande renovering av hela fastigheten, ingenting lämnas åt slumpen. Husets rum och salar omdisponerades, fönstren byttes ut mot större, man lade om alla golv, satte upp nya tapeter, ny panel och effektivare kakelugnar. På platsen för den gamla enkla bagarstugan byggdes ett stort stenhus som rymde både bagarstuga, stall och vagnslider ( det måste ha doftat fantastiskt i det huset? av nybakat bröd, hö, häst, och läder). En lång dasslänga uppförs, trädgården nyplanteras på en terrasserad påkostad stenfot, och staket och grindsportal ramar in härligheten. Det äldre lusthuset rivs och man uppför ett större och mer påkostat. Den lilla timmerstugan som tjänat som krog renoveras, torvtaket tas bort och en ljusmålad locklistpanel sätts utanpå timmerväggen. Kroggästerna åker ut! och viktualiehandlare Blåberg flyttar istället in i lokalen med sina vågar och vikter.
Efter denna dåtida ”room service” omkring 1805 har det inte skett många ändringar med fastigheten på Fjällgatan 16. År 1850 fick dåvarande ägare byggnadslov att bygga nya utedass, men tillståndet utnyttjades aldrig. Nannings påkostade dasslänga var ”i tjänst” ända fram till 1960-talet. Den står där än, men nu hyser de istället hyresgästernas trädgårdsmaterial och ved. Några uttjänta kakelugnar har bytts ut, den enkla köksinredning som sattes in 1937 har förstås moderniserats.
I ett av tomtens hörn vetter gaveln av ”Blockmakarens hus” in mot trädgården. Det huset förvaltas av Stadsmuseet som har visningsverksamhet vissa årstider och dagar. Ställer man sig i det övre fönstret där och tittar ut så är det inte mycket som ändrats, paret Nanning skulle omedelbart känna igen sin äga. Fjällgatan 16 ger en fin glimt av det äldre Stockholm.